Kristina Abelli Elander

 

Jag åker till gamla stan för att se en utställning med min gamla professor Krissan. Hon visar nya målningar som i stil och ämne påminner om målningar hon gjorde redan -79. En serietidningsaktig stil med färger som påminner om David Hockneys landskaps målningar och tunna konturlinjer som skulle kunna vara ritade av Robert Crumb. Krissans målningar är dock mer komplicerade än så. Den uppbrutna perspektivet och de lager av temperafärg som sedan blir det som vid en första anblick för tankarna till serier är ytterst genomtänkta. I temperans matta skikt ser vi rester av Konsums logga och den vita ”asfalten” är svårbestämbar. Hennes bilder av förfallna stadslandskap saknar helt invånare. Det är rogivande att följa den krackelerade infrastrukturen, leta spår efter människor. Ledtrådar för vad som har hänt. De vita pappersarken som blåser omkring i bilderna säger hon själv är tanken om att vi är oskrivna blad. Redo att formas hur som helst, arvlösa. På något sätt i kontrast till de tidningshögar som också lämnats kvar, vårt behov av att försöka övertyga och förklara. Jag skiftar hela tiden mellan att se det skrämmande i en slags ostoppbar miljökatastrof som dödat staden till att tänka att den här staden kanske från början är byggd för vattnet. Det är kaklat och broarna och trapporna ett sätt att leva med vattnet. Människorna har kanske bara självmant övergett ett uppenbart ohållbart system som staden utgjorde och gått vidare. Långsamt flyttar havet tillbaka. Kvar är ruinerna och Konsums evighetssymbol.