Slutet av september. Det regnar.
Som oftast är jag skeptiskt, jag tror det är Konstnärshusets gammelruggiga aura. Särskilt när man går förbi mansklubben på första våningen. Den känns som den otrevliga grannen som aldrig flyttar förrän det börjar lukta lik i trapphuset. Utställningen var dock väldigt bra, jag skriver så här i min anteckningsbok:
Svenskt ljus, ljuset som blir när det blir mörkt redan klockan tre. Det finns väl inte på så många andra ställen? Sand, mysticismen. Samma motiv om och om igen. Tillsynes triviala och tråkiga motiv. Antagligen saker han ser varje dag. De laddas med färgpåläggningen. Det ständiga ateljé arbetet. Landskapen flyter ihop med interiören i hans huvud. Det impressionistiska, borgerliga, stafflimåleriet. Det som borde avfärdas som kitsch eller hobbymåleri blinkar till och blir krispigt. Som sanden i hans målningar. Jag vet inte hur han arbetar men det känns som om han står där utomhus, framför sina motiv och målar. Att det tar flera månader att slutföra de små dukarna. Ett långsamt betraktande. En tidsresa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar